tiffany »

My head are spinning all the time
That's why I feel so got damn high?
I can't calm down or punch myself
'Cause then I'll think I'm someone else
How does it feel when you are scared
of things that said, you used to care?






It's hating-fucking-mania a lot of times.
mår både bra och dåligt av det.
Vissa stunder kan jag hata så äckligt hårt och må så äckligt jävla bra av det, känna mig som en jävla kung och bara älska hatet.
Men då har jag ju svikit hela jävla mig.
Jag älskar mig själv många gånger, särskilt då jag knatat ett steg närmare den, som jag börjar få uppfattning om att jag är.
Jag är inte den som hatar.
Hm.. Manin finns där som vill hata, och tro att den är så jävla bra för det för att den bara råhatar så in i helvete mycket.
Men det känns okej ändå. Varför ska inte jag kunna hata? Det är ju FETT COOLT ATT HATA ALLTING.

Okey, of course I fucking hate a lot, really. Men asså när vi snackar hatar.

Ni hatar inte allt. Och dessutom är det inte ett dugg jävla coolt att ni bara tror det. Våga hata någonting på riktigt.
Nu kom jag precis på mig själv att många har faktiskt all rätt att hata.
Men hata med rätt skäl för helvete.
Man kan hata, hata och hata.. ungefär.

Skitsamma knappt så jag själv hänger med nu.
Men varför har jag blogg? För att jag knappt hänger med.

Me is fackin hating a lot.

Nu kom jag också på. Det är när man hatat riktigt ordentligt, som du skiner så verkligen på riktigt, när du liksom blir glad.
Hm.. Något, någon, kan lyfta dig en bit. Den du minst anade kanske o_____0.
Pirret.
Mot hatet.
Med känslan.
Förvirringen.
Anti-grejen.
Du blundar.
För det är inte sant.

Fast ni har väl också känt er likasinnade nån gång?

knulla sönder mig och ge mig ett vapen så skjuter jag mig själv.

det suger att vara sjuk.
och att vara här.
för jag blir så jävla deppig, som att jorden typ går under, som om allt kretsade kring mig och jag hatar att komma in i det "moodet".
jag känner mig så jävla ensam ibland. liksom inser att det finns inte en käft jag kan prata med som skulle förstå mig, när inte ens min farsa kan lyssna på VAD fan det är jag säger.
haha det roliga är att det finns typ asmånga som säkert bryr sig om mig. ofc det vet jag o det känner jag men det är inte det.

sen råkar det vara så att min far är den som kommer med dom hårda orden. han är ju faktiskt den som styr upp huvet på mig. men inte SÅ jävla lätt för ens lilla ego alltid. för alla har vi ett sådant och det gäller ju liksom att övervinna det till att kunna balansera det med verkligheten. tycker jag.
lättare sagt än gjort.


jag känner mig bara så jävla ensam :\
och VARFÖR är det fel att låta sig känna sig ynklig och övergiven ibland?
Ja vet, ja vet att jag är stark nog att ta mig i kragen o sparka mig i arslet och ta ansvar för mitt liv. Det vill jag. För jag är inget barn längre.

Varför har jag så bråttom >_<
jag tror jag är fett avis på alla som är bra på något, redan tagit tag i sina liv, vet vad dom vill bli, som ÄR något redan..

för jag har INGEN JÄVLA ANING. jag vill en jävla massa dock. men nu när jag typ.. känner efter så kan jag känna motkänslor "passar det här verkligen mig, är det här "jag" verkligen? o0"

jag är helt fövirrad. det klart jag också vill ha mitt på det torra. men det kanske dröjer 30 år till?
who the fuck knows.
jag hade bara helt enkelt inte en aning om att det är såhär början på ens nya liv skulle börja.

tiden går alldeles för fort för mig D'x
och vad fan tror man att man är? något som spelar någon roll?
har man viss av mani och adhd hjärna så har man. man vill inte alltid tro att det är så det är.
jag? neeej tänker man. men men..

hm.. det är väldigt lätt att vilja ha sin egen verklighet. Så det du gör och tänker och vill ska stämma och vara rätt hela tiden.
Tänk att ha sin egen verklighet. och få det att gå ihop och må bra med den. Vad underlättat liv man skulle ha.
But sorry fellas. That's like impossible. give up that dream

Tyvärr, måste jag nog säga, så är världen lite större än vad man här på jorden är medveten om.
Det FUNKAR LIKSOM INTE att ha sin egna lilla verklighet.
Det kommer ALDRIG vara så att allt rättar sig efter vad var och en tycker.

nu har jag lugnat ner mig lite..

För övrigt så är det dagen idag som säger 3 år sedan jag och Oscar kysste varandra första gången.
[I promise, that day WAS like a pure fairy tail<3]
Det hade liksom varit 3 år idag.
Snacka om vad jag såg fram emot den här dagen, så länge.
För 2årsdagen så var jag i fucking Singapore >__<

men idag skulle ju inte vara såhär..
varför är jag så ynklig och rädd för att gå vidare för? har ingen jävla anledning att vara rädd för det.
men man är ju som man är och det är lätt att snacka och annorlunda att handla.
borde fler tänka på och ge fan i att snacka så mycket.

ett sömnpiller då och då skulle inte vara fel. lite alkohol skulle kunna hjälpa, men det endast för stunden dock..
eller något avslappnande? *-)
fast...

varför ta smitvägar och LÅTSAS som att det inte är att ge upp?

får ta och anpassa mig till att livet går undan, och inte sega efter så jävla mycket.
saknar ändå oscar så enormt jävla mkt. eller saknar tiden då vi var så himlans kära i varandra.
but what am I to do?
who the fuck cares?
så länge jag är ärlig mot mig själv.
ska bryta mig ännu mer ur från att vara den jag vill vara, till den jag är.

lite smått o gott liksom.
vi har fan haft skitkul. och nej. vi är inte ovänner.



tiffany

[this lyric felt spooky, read this one(pointing at someone special to me). you may find yourself, you know. one part of me, begs for apologize]

Something has to change
Undeniable dilemma
Boredom's not a burden
Anyone should bear

Constant overstimulation numbs me
But I would not want you any other way

Just
Not enough
I need more
nothing seems to satisfy
I said
I don't want it
I just need it
To breathe

To feel
To know
I'm alive

Finger deep within the borderline
Show me that you love me and that we belong together
Relax, turn around and take my hand

I can help you change
Tired moments into pleasure
Say the word and we'll be well upon our way

Blend and balance
Pain and comfort
Deep within you
'Til you will not want me any other way

Knuckle deep inside the borderline
This may hurt a little but it's something you'll get used to
Relax, turn away

Something kinda sad about
The way that things have come to be
Desensitized to everything
What became of subtlety?

And how can this mean anything to me
If I really don't feel a thing at all? [o0, yeah right? do you know what i mean?]

I'll keep digging
'Til I feel something

Elbow deep inside the borderline
Show me that you love me and that we belong together
Shoulder deep within the borderline
Relax, turn around and take my hand

Det finns även en video med denna låt.
Men det är faktiskt mest texten i denna ohyggligt grymma låten, som får fram det jag vill förklaraför en viss person.
Men jag vet inte hur. Eller denne person kanske i grund och botten vill säga såhär till mig? 
Många tankar.