tiffany »

hm..
jag kan börja berätta att jag försov mig imorse. av någon anledning var min mobil på ljudlös så jag vaknade vid 11 istället för 10 >_<
Men jag han faktiskt ta en buss upp till Linn för att hämta min bok och sedan kuta till bussen in till stan och möta Anna vid halv 2 istället för 1 =)

sedan hem runt halv 6, Hans sprang på pingis och mamma var på väg hem från Västerås så jag spelade lite gitarr och sedan satte mig här för att fortsätta lägga upp bilder och skriva om min utlandsresa, så att de som missat kan kolla igenom och läsa lite.

---

Känslor
Och jag börjar chatta med min pojkvän..  blev lite ledsen på honom sen några grejer, och han verkade bli irriterad på mig idag..
och vad vi har tjaffsat på msn.. fram till nu.
Han är så omogen nånstans :\ jag blir så arg på mig själv att jag blev tillsammans med honom. Men av någon anledning har jag varit tillsammans med honom i 2 år och 3 månader nu. Och jag är ju kär.
Han liksom, skiljer sig så mycke från alla andra pojkvänner jag haft genom tiderna. Han är långt ifrån självklar vad gäller pojkvänsobjekt, faar away.. kanske därför det är ett sånt mission att klara sig med honom? [hm..] man funderar ju. Men han mognar, det gör vi alla. Eller sorry.. ALLA gör dock inte det *lol'.. men. det går framåt för oss verkligen.
Jag är här nere i Sthlm och han går sista året kvar i Kramfors.. det klart det inte är lätt. Men nånstans känns det bra att sakna varandra såhär hårt, för då vet man ju att det är värt att vara varandras även fast det är 50 mil emellan.
Och, försäkran på att jag är hans och ingen annans, liksom.. Hade jag haft behovet hade jag, rent ut sagt kunnat knulla och mysa och ragga och flörta och vara busig med vem som helst här nere. Jag vill inte verka kaxig eller sånt, eller "jag är störst, bäst och vackrast och behöver bara vifta med mitt lilfinger", jag har beundrare, vem har inte det? men utöver min pojkvän har jag det. Och det är väl lite varje dag man får syn på snygga grabbar på jobbet/stan whatever. Men dessa drar inte min uppmärksamhet.

Det är lite skumt tycker jag nånstans.. men på samma gång blir jag så glad för det betyder att det faktiskt bara finns en i mina tankar.. jag önskar han kunde förstå det :\

Jag önskar så att han kunde öppna sig lite, med känslor. Han är nog det stoltaste och minst ödmjuka jag varit med om. Men det är något han har som jag faller för 0_o

Det finns en hel del band vi lyssnar på gemensamt.. Och ibland önskar jag att han kunde ha analyserat vissa av texterna och kanske fått en slint i huvet och börja inse saker med sig själv.
Fast.. det är inte jätte stora odds på det när det gäller såna här stolta människor.. --> [vidare]

Vi blev ändå vänner och mer förstående med varandra mot slutet a konversationen. Jag saknar honom så de gör ont <3 saknar hans kyssar enormt..


I took the fall and on came all the changes
Work your way through the cold shell of my heart
Just to find another layer of stone waiting
I know I'm not a good man, I never was and I never will...

Don't think you'll make it through the night
My words are poison in your ears
What I say and what I do are never related
Like a tumbleweed I'll fly with the wind

I don't mean to fuck up all the things that I love,
It's just my nature. Now let's make a deal
I'll get my conscience back when you get a clue
For all your shadow needs, how dark they may be

Of course no one collected my soul
When I have been calling the wrong number
I don't want to analyze you, but I need to find flaws
So I don't need to be with you anymore

att han inte ser sig själv ibland. men NÄR lär man egentligen känna sig själv till 100%? om man nånsin gör det?
varför ska det vara ett mål förresten...? tänk på det alla ni