tiffany »

knulla sönder mig och ge mig ett vapen så skjuter jag mig själv.

det suger att vara sjuk.
och att vara här.
för jag blir så jävla deppig, som att jorden typ går under, som om allt kretsade kring mig och jag hatar att komma in i det "moodet".
jag känner mig så jävla ensam ibland. liksom inser att det finns inte en käft jag kan prata med som skulle förstå mig, när inte ens min farsa kan lyssna på VAD fan det är jag säger.
haha det roliga är att det finns typ asmånga som säkert bryr sig om mig. ofc det vet jag o det känner jag men det är inte det.

sen råkar det vara så att min far är den som kommer med dom hårda orden. han är ju faktiskt den som styr upp huvet på mig. men inte SÅ jävla lätt för ens lilla ego alltid. för alla har vi ett sådant och det gäller ju liksom att övervinna det till att kunna balansera det med verkligheten. tycker jag.
lättare sagt än gjort.


jag känner mig bara så jävla ensam :\
och VARFÖR är det fel att låta sig känna sig ynklig och övergiven ibland?
Ja vet, ja vet att jag är stark nog att ta mig i kragen o sparka mig i arslet och ta ansvar för mitt liv. Det vill jag. För jag är inget barn längre.

Varför har jag så bråttom >_<
jag tror jag är fett avis på alla som är bra på något, redan tagit tag i sina liv, vet vad dom vill bli, som ÄR något redan..

för jag har INGEN JÄVLA ANING. jag vill en jävla massa dock. men nu när jag typ.. känner efter så kan jag känna motkänslor "passar det här verkligen mig, är det här "jag" verkligen? o0"

jag är helt fövirrad. det klart jag också vill ha mitt på det torra. men det kanske dröjer 30 år till?
who the fuck knows.
jag hade bara helt enkelt inte en aning om att det är såhär början på ens nya liv skulle börja.

tiden går alldeles för fort för mig D'x
och vad fan tror man att man är? något som spelar någon roll?
har man viss av mani och adhd hjärna så har man. man vill inte alltid tro att det är så det är.
jag? neeej tänker man. men men..

hm.. det är väldigt lätt att vilja ha sin egen verklighet. Så det du gör och tänker och vill ska stämma och vara rätt hela tiden.
Tänk att ha sin egen verklighet. och få det att gå ihop och må bra med den. Vad underlättat liv man skulle ha.
But sorry fellas. That's like impossible. give up that dream

Tyvärr, måste jag nog säga, så är världen lite större än vad man här på jorden är medveten om.
Det FUNKAR LIKSOM INTE att ha sin egna lilla verklighet.
Det kommer ALDRIG vara så att allt rättar sig efter vad var och en tycker.

nu har jag lugnat ner mig lite..

För övrigt så är det dagen idag som säger 3 år sedan jag och Oscar kysste varandra första gången.
[I promise, that day WAS like a pure fairy tail<3]
Det hade liksom varit 3 år idag.
Snacka om vad jag såg fram emot den här dagen, så länge.
För 2årsdagen så var jag i fucking Singapore >__<

men idag skulle ju inte vara såhär..
varför är jag så ynklig och rädd för att gå vidare för? har ingen jävla anledning att vara rädd för det.
men man är ju som man är och det är lätt att snacka och annorlunda att handla.
borde fler tänka på och ge fan i att snacka så mycket.

ett sömnpiller då och då skulle inte vara fel. lite alkohol skulle kunna hjälpa, men det endast för stunden dock..
eller något avslappnande? *-)
fast...

varför ta smitvägar och LÅTSAS som att det inte är att ge upp?

får ta och anpassa mig till att livet går undan, och inte sega efter så jävla mycket.
saknar ändå oscar så enormt jävla mkt. eller saknar tiden då vi var så himlans kära i varandra.
but what am I to do?
who the fuck cares?
så länge jag är ärlig mot mig själv.
ska bryta mig ännu mer ur från att vara den jag vill vara, till den jag är.

lite smått o gott liksom.
vi har fan haft skitkul. och nej. vi är inte ovänner.



tiffany